Från en svunnen tid

För drygt två veckor sedan var jag på en loppis när jag åkte hem från jobbet. (Inte samma som jag köpte eldskärmen på.)
Köpte några knypplade spetsar och när jag skulle betala så låg det en bok på disken. Min första tanke var att det var en bibel, men när jag öppnade den så visade det sig att det var ett fotoalbum.

Det första kortet var ett bröllopskort. Det måste vara gammalt för alla korten är fastsatta på en lite hårdare pappskiva och nertill på många kort står det vilken fotograf som tagit kortet. Sekelskiftet kanske.
Jag frågade och man fick köpa korten ett och ett eller hela albumet som det var.

Jag köpte albumet men det kändes så tragiskt att det överhuvudtaget hade hamnat där så jag har nog inte riktigt smält detta köp innan nu. Jag har försiktigt dragit ur några kort för dom sitter instuckna i små fickor och man kan ta ur korten utan att de skadas. Jag har gjort små klämmor i luffarslöjd så att jag kan hänga upp dom utan att behöva göra hål. Ett par har jag hängt upp och ett har jag stuckit in under snöret på ett ljuspaket.


Hade besök och fick kommentaren att hon aldrig skulle hänga upp kort som var på folk som hon inte kände eller hade släktskap med.När hon gått funderade jag ett tag och tänkte att hur många är det inte som har bilder uppsatt på folk dom inte känner eller är släktingar med, så korten jag tagit fram får vara kvar och jag kommer att peta ur fler för användning och sätta tillbaka i albumet när jag är klar och vill ha något annat. Men jag tänker vara väldigt rädd om dom.
Nu har jag hunnit titta och filosofera lite över korten och det är roligt att titta på kläder och frisyrer. Jag ångrar inte att jag köpte albumet och skulle göra samma sak igen.

Tänk om bilderna ändå kunde berätta lite mer, nu är det fantasin som får berätta.

Nog med filosoferande.

Anette